Conversation Piece

Det är så läskigt. Att vara utanför gårdsplanen ensam, alltså. Igår hade vi ingen annan häst med oss på ridturen, matte och jag. Och så ville matte rida en annan väg än vi brukar. Åh, så jobbigt! Jag vågade inte gå in på det där fältet som matte ville att vi skulle rida på. Vi stod vid kanten i 40 minuter. Att hon inte bara ger upp! Det ordnade sig till slut i alla fall. Tina kom och gick före mig och då vågade jag. Men det var läskigt. Jätteläskigt.

Vi har fått en ny hästtransport. Den är i alla fall inte lika läskig som den gamla. Den nya är bred och ljus inuti. Och så är den stadig. Nu har jag också förstått att matte menar att jag ska gå in i transporten utan att hon går in först, så att hon kan stå kvar bakom mig och stänga för bommen. Hon förklarar så konstigt så det tog ett tag innan jag förstod, men när jag väl gjorde det så gick det som en dans.

Jag har fått en konstig - och läskig - pasta med tuppkam i av matte. Den verkar bra för nu är jag inte svullen i hovlederna längre och igår kände jag mig väldigt spänstig när vi tränade. Jag har inget ont i ryggen heller. Jag undrar om vi ska prova ett snabbjobb i solen idag? Men då måste jag gå förbi den läskiga bäcken för att komma till skogsvägarna där vi kan rida snabbjobb. Åh, vad jobbigt! Hoppas att jag får börja träna på en bana snart istället.